radhusbloggen

Det känns som om det var alldeles nyss jag satt och ringde runt till kvarterets mammor och deklarerade att min dotter ABSOLUT inte fick se någon video hemma hos dem om den inte var HELT barntillåten. Dottern, som då var i 5-årsåldern tror jag, hade nyss sett en film som var från 7 år och drömde mardrömmar i flera veckor efteråt.
Idag är hon elva år och det har varit på tapeten att hon vill se den nya filmen New Moon, byggde på de populära Twilight-böckerna som hon har läst.
UNDER INGA OMSTÄNDIGHETER ATT DU FÅR SE EN FILM FRÅN FEMTON ÅR NÄR DU BARA ÄR ELVA, svarar jag, som fortfarande har den där perioden med mardrömmarna i färskt minne.
Men så igår vid lunchtid sänktes plötsligt åldersgränsen - till elva (se artikel i Aftonbladet).
Nu föll argumenten platt. Det var bara för föräldrarna att kasta sig på datorn, beställa tre av de absolut sista biljetterna till tjejgänget och snällt hämta ut dem.
Hoppas bara hon inte får mardrömmar nu igen...

En klok mamma sa till mig på ett tidigt stadium i mitt föräldraskap att det enda som funkar när det gäller barnuppfostan är hot, mutor och utpressning. Till en början tyckte jag det lät helt förskräckligt och förkastligt. Men åren går och man ledsnar på att ta alla de där ärliga fajterna. Inte vet jag heller om de alltid är så konstruktiva. För varje barn har man dessutom släppt på prestigen.
När det var dags för barn nummer fyra att börja skridskoskolan för två år sedan och han grät och vägrade gå ut på isen plockade jag fram en påse med sockerfria tuggummin ur jackfickan. Medan de andra föräldrarna satt där på träbänken utanför ishallen och blev mer och mer desperata då deras små telningar vägrade halka omkring som Bambi på hal is, kunde jag nöjt följa min son med blicken när han kavade runt där ute. Numera kan han både saxa bakåt och framåt, göra köttbullepiruett och en massa annat. Men minst ett tuggummi ska han ha varje gång.
Nu i höst var det dags för min dotter, som också åker konståkning, att göra testerna som jag beskrivit i tidigare inlägg. (Det här var det ena testet. Och det här var det andra testet). Hon ville inte. Jag insåg att inte ens en hel förpackning med tuggummin inte skulle hjälpa. Inte heller fungerade det med hot och utpressning. Vad gör man då som förälder? Jo, det här är hemligen. Man lockar med ett konditoribesök! Jag lovade att vi skulle gå på kondis och fika - och det oavsett om hon klarade testet eller inte.
Hon klarade testet! Och idag var vi på stan och fikade!

Jag var på en presskonferens om det ekonomiska läget för skogsägarna igår. Idag när jag slår upp tidningen fattar jag knappt att det faktiskt är jag som har skrivit artikeln om hur den svaga kronan har räddat den svenska industrin och hur prissättningen i US-dollar påverkar priset på pappersmassa.
När jag studerade på juristlinjen för en evighet sedan gick jag faktiskt en fempoängskurs i företagsekonomi. Tre gånger till och med! De första två omgångarna körde jag rejält på tentan. Till sist fick juridiska fakulteten på Stockholms universitet hålla kursen en särskild gång med extraresurser för oss som hade svårt att fatta. Så nu glider man fram som värsta ekonomireportern:-)

Två dagar den här veckan har jag gått min kvällspromenad tillsammans med en väninna. Hur trevligt som helst!!!
En dag har jag suttit på en arbetsplats. I kontorslandskap med människor tjoande, telefonerande och diskuterande till höger och vänster. Hur trevligt som helst!!!
Ikväll hade min kompis förhinder och jag fick knalla i väg på min promenad på egen hand. Vips har jag knappat in ett nummer på mobiltelefonen. Och utan att märka det har jag gått nästan hela rundan med telefonen tryckt mot örat. Trots att jag är livrädd för att få en hjärntumör av strålningen. Trots att mobiltelefonräkningen troligen kommer att ruinera mig. Trots att jag verkligen tycker att jag borde gå omkring där i mörkret och reflektera och fundera för mig själv, nöjd med mitt eget sällskap. Kan jag helt enkelt inte låta bli. Det är något med andra människor som är - beroendeframkallande.

Det var kul att vara tillbaka på Kuriren idag! När alla hälsade så glatt på morgonmötet glömde jag genast hur eländigt mörkt det är ute. Och hemma verkar det ha gått bra. Yngsta sonen har varit här inne med grannflickan hela tiden efter skolan. Hennes pappa var barnvakt, men på distans inne hos sig, eftersom de hade ett sjukt barn hemma.
Det ser lite annorlunda ut, p.g.a. att det lekte inte-nudda-golv, men det får man ju ta.
Maken gjorde en tjockpannkaka och satte in i ugnen innan han for på jobbet och sedan tog döttrarna ut den när de kom hem. Sista halvtimmen löstes med en DVD som äldsta sonen satte på innan han for iväg på orkester. Nu ska jag hämta flickorna som kompisens pappa körde till ridskolan.

Här har i trappen har de tydligen lekt inte-nudda-golv