radhusbloggen

God förmiddag!
En första snörapport har kommit in till radhusbloggen och den kommer från Skövde: 43 centimter.
Från Skövde rapporteras också att alla snöskyfflar har tagit slut i affärerna. När det äntligen kom in nya var de av dålig kvalitet och gick omgående av.
Samma problem har förekommit på andra håll i Sverige, se här och här och här. och här och här och här.
Det här ämnet tycker jag är jätteintressant, så fortsätt skicka in snödjupsrapporter!
Obs! Uppskottade högar gills inte i den här mätningen, K!
Se även tidigare inlägg i ämnet här.

Snöbild från Skövde. Det är en ladugård som ligger i närheten av
mina föräldrars hus.

Efter två dagar hemma med arbete och sjuka barn rymde jag till ishallen ikväll för att titta på dotterns träning. Sexåringen fick klara sig hemma med sina äldre syskon.  Där satt jag och pratade med de andra föräldrarna och tiden rusade i väg. En social dusch, eller vad man ska säga. Nu klarar man sig något dygn igen. Och under tiden bakade 13-åringen Icas kakmix, så nu dofter det mjuk pepparkaka i hela huset. Perfekt!

Hallå ute i landet! Vad har ni för snödjup?
Jag tittade på Aktuellt igår, där de presenterade några aktuella mätningar. Så blev jag nyfiken och undrade hur mycket vi hade här i Luleå. I jämförelse med t.ex. Skövde där mina föräldrar och syskon bor. Jag började, min vana trogen, söka runt på nätet. Men på SMHI:s hemsida hittade jag bara en allmän karta med olika färger för olika delar av landet (här) och mycket vaga uppgifter om snödjupet. Eftersom Vänern och Vättern inte var utmärkta på kartan kunde jag inte ens med säkerhet peka ut Skövde (som ligger exakt mitt emellan de två sjöarna).
Jag googlade vidare, men det enda jag hittade var ett kul blogginlägg av en fembarnsmamma i Sörmland. (Här är hennes betraktelse om folks syn på snö och snöskottning i olika delar av landet.)
Jag får ideligen olika snörapporter från södra Sverige. Flera av mina släktingar bor på landet och de verkar ha fullt upp just nu. Själv är jag sådana här dagar när det bara snöar och snöar väldigt glad över att inte bo på landet. Visst verkar det lugnt och mysigt på alla sätt - utom just på vintern. Som radhusboende med bara en pyttliten plätt att skotta inser jag att man får en massa tid över till annat.
Men fortfarande idag svävade jag alltså i ovisshet om snödjupet här hemma på tomten. Så nu i eftermiddag när jag skickat iväg artikeln på genomläsning till mina intervjupersoner och gått en skön promenad, tog jag tumstocken och gick ut och gjorde en egen vetenskaplig mätning. Och kom fram till att snödjupet på Porsösundet för närvarande är 54 centimeter. Vore jättekul om några av er bloggläsare gjorde likadant! Mejla gärna en bild också, så ska vi sudda ut alla oklarheter om snöläget.

Här mäter jag snödjupet. (Det var min dotter som höll i kameran, och
eftersom hon är förkyld och går hemma i nattlinne så blev det ingen
närbild, utan hon knäppte en bild ut genom dörren på baksidan.)

Sexåringen har börjat i kyrkans barnkör idag! Jättekul! Jag hoppas bara att han satt någorlunda still:-)
Det var i söndags som barnkörledaren kom och sa att han fick börja, fast egentligen är det från ettan.
Vi är några stycken som gillar att sjunga här hemma.
I övrigt flyter det på bra med hans aktiviteter. Barnkören är direkt efter skolan 13.30, så han kommer inte hem så mycket senare än vanligt. Sedan är det Skidkul en gång i veckan, konståkning på is två gånger i veckan och markträning en gång. Det låter ju mycket, men i gengäld är han inte på fritids.
Fast just nu är han lite förkyld.

Det hjälpte tydligen att sjunga lite för nu är råversionen av artikeln färdig:-)

Jag tar ett break och lyssnar på Jon And Vangelis en gång till. Tycker låten är himla bra. Det är något med stämningen i den som får mig att tänka på evigheten. 
Och nu tänker jag själv sjunga med.
Här är låten.
Jon And Vangelis, Somehow I´ll find my way home:
"You ask me where to begin?
Am I so lost in my sin?
You ask me where did I fall?
I'll say I can't tell you when.
But if my spirit is lost
how will I find what is near?
Don't question - I'm not alone
somehow I'll find my way home
My sun shall rise in the east
so shall my heart be at peace
And if you're asking me when. - I'll say it starts at the end.
You know you're will to be free is matched with love secretly
And talk would alter your prayer
somehow you find you are there
your friend is close by your slde
And speaks in for-ancient tongue
A season's wish will come true
all seasons begin with you.
One world we all come from
one world we melt into one.
Just hold my hand and we're there
Somehow we're going somewhere - somehow we're going somewhere
You ask me where to begin? - Am I so lost in my sin? . . .
But if my spirit is strong
I know it can't be wrong.
No questions I'm not alone
somehow I'll find my way home
Somehow I'll find my way home
somehow I'll find my way home"

...artikeln jag skriver handlar verkligen om tungt tungt ämne. Ett tragiskt dödsfall och hur familjen har gått vidare. Egentligen började jag på den redan före jul. Men med tanke på ämnet kanske det inte är så konstigt att det tar lite tid. Jag behöver inte bara skylla på att jag är morgontrött.

Alltså, jag är nog i själva verket en kvällsmänniska. Trots att jag var trött hela dagen igår fick jag världens flyt framåt kvällen och skrev 3000 tecken medan barnen satt och såg Bolibompa. På morgnarna kan samma arbetsprestation kännas helt oöverstiglig. Men idag är jag ändå ganska flitigt.

Jag känner mig faktiskt hyfsat harmonisk idag. Det är "kvällsvecka" hemma hos oss. Det betyder för min del att jag sex kvällar i rad är ensam med barnen från 15 och framåt och så går jag upp med dem själv varje morgon. Däremellan jobbar jag några timmar.
Borde inte vara någon omöjlighet kan det låta som, men mitt stora problem är att jag aldrig brukar kunna somna förrän efter det att maken kommit hem från jobbet. Det började under en tid då det var många otäcka överfall här på Porsön. Jag kunde helt enkelt inte slappna av förrän jag visste att han var hemma. Och när jag väl hade börjat ligga vaken kunde det fortsätta längre in på natten.
Dessutom är det mycket svårare att varva ner på kvällarna när man är ensam, tycker jag. Jag tittar till exempel nästan aldrig på teve, vilket ju kan vara ett bra sätt att gå ner i varv, utan yrar omkring här hemma mellan datorn och disken och sagoläsningarna.
Nåväl, igår somnade jag i alla fall redan vid 23. Jag hoppas det ska bli en positiv trend:-)

En dokumentär om Anja Pärson samtidigt med Hockeykväll. Hur tänkte SVT nu?

Ända sedan i lördags då jag såg Salem Al Fakir i Melodifestivalen har jag gått och gnolat på en låt, som påminner väldigt mycket om Salem Al Fakirs låt, inte precis i melodin, utan i stilen och artisternas röster. En sådan där låt som man hörde på radion och spelade in på bandspelaren genom att trycka på "rec" i exakt rätt ögonblick när man var 15, 16 år. Jag har tänkt och tänkt och försökt komma på texten, men kom inte längre än till ätt det är något i stil med You ask me how to begin, vilket inte var riktigt helt korrekt. Därför har jag heller inte hittat den på youtube. För självklart vill jag dela med mig av min upptäckt till mina bloggläsare:-) (Så att ni kan tycka att åh, vilken skarpsynt analys:-).)
Någon sa att man kunde sjunga melodin i en e-phone (i-phone?) och få fram låtens namn. Så jag ringde till slut ikväll mina kompisar längre bort på Porsösundet. De har nämligen en i-phone. Tyvärr hade de inte det programmet. Men jag sjöng låten för min kompis i telefon. Det visade sig att hon också genast hade tänkt på exakt samma låt! Innan telefonsamtalet var slut kom hon dessutom på vad låten hette: Someway I´ll find my way home. Alla vi som var unga på 80-talet - dags för en nostalgitripp. Här har ni låten med Jon And Vangelis.
Reservation för att jag inte alls är först...
 

Igår fick jag mejl från 11-åringens fotbollsklubb. Om två föräldrar kunde ställa upp och baka 50 bitar kaka, samt koka kaffe, te och ta med saft till ett samfällighetsmöte så skulle klubben tjäna 1000 kronor till lagkassan. Min plan är att blunda och låtsas som det regnar.
Men sedan kom 13-åringen med en lapp från skolan, där det stod att han skulle ha med 20 bitar hembakt kaka till på onsdag. Jag tror att det ska säljas i skolkafetérian. Gissa om jag jublade av entusisam! (Nej, det gjorde jag inte.)
Jag trodde tidigare att bakning var en företeelse som var vanlig på den tiden då det fanns en massa hemmafruar runtom i landet. 1950-talet och så där. Att bakning var en kunskap, ett hantverk som höll på att falla i glömska bland stressade nutidsmänniskar. Men idag slog det mig plötsligt att det måste bakas som aldrig förr runtom i de svenska hemmen. Och hjälp vad det måste fikas överallt inom föreningslivet.
Men nu blir det inga fler avancerade recept. Nu blir det Icas pepparkaka. Bara att blanda med vatten. Det kan han klara själv.
(Se även tidigare inlägg här och här och här och här.)

Icas pepparkaka. Säkert jättegod:-)

I have a secret, but I don´t say nothing.