radhusbloggen

Godmorgon Paul Simon

Kategori: Allmänt

En av mitt livs största musikaliska kärlekar, nämligen Paul Simon, belönas med Polarpriset, fick vi veta igår, se här! "Ingen annan har gjort sig mer förtjänt av epitetet ”world class songwriter”. Under fem decennier har Paul Simon byggt broar över inte bara 'troubled waters' utan över hela oceaner genom att musikaliskt förena olika kontinenter. Med fulländat pophantverk, ständigt nyskapande arrangemang och texter som fångar sin tid, har Paul Simon byggt ett bibliotek av sånger som kommer att vara öppet för all framtid", skriver Polarprisjuryn. Det är bara att gratulera!
Min kärlek till Paul Simon uppstod någon gång i mellanstadiet/högstadiet, det vill säga på 1970-talet. Och den innefattade förstås även Art Garfunkel. Då var duon redan splittrad, men det var jag olyckligt ovetande om. Mellan sommarlovens lek och bad tillsammans med mina kusiner i Skövde brukade jag smitta in i min morbrors hus och studera hans stora skivsamling. Skiva efter skiva plockade jag ur sitt fodral, la på grammofonen och lyssnade. Där fanns helt annan musik än hemma hos mina föräldrar, både klassiskt och pop. Och särskilt fastnade jag för ett par välspelade LP-skivor med en mörk korthårig och en blond skönlockig artist på omslaget. Det var förstås Simon and Garfunkel. Jag vill minnas att en av mina första favoritlåtar var "Cecilia". Sedan dess har jag återkommit till deras musik år efter år. Jag har följt återföreningen i Central Park, funderat över varför de gick skilda vägar, lyssnat på Paul Simon i Sydafrika och på Art Garfunkels soloplattor. Nu har min 15-årige son också, sedan ett par år tillbaka, fattat tycke för musiken. Och jag tycker låtarna håller än. The Boxer, Sounds of Silence, Old Friends, America, Mrs Robinson, Me and Julio och så vidare. Ikväll kl. 18 på vårkonserten i Porsökyrkan (se tidigare inlägg här) ska, som av en händelse, Bergnäskyrkans och Porsökyrkans körer tillsammans framföra Bridge over troubled Water. I´ll be there, Paul Simon! Längst nere till vänster i altstämman. Och jag kommer att sjunga med hjärtat (för min körledare L har sagt, om jag tolkade honom rätt, att där andra har hjärnor har körsångare en resonanslåda och därför är det bättre att sjunga med hjärtat. Fast i det här fallet hade jag garanterat gjort det ändå:-) ) Det får bli min hyllning till Polarpristagaren och hans vän Art!
Men här: The Boxer, framförd i Central Park under återföreningen 1981! 2.42 in i klippet när de har sjungit "After changes upon changes we are more or less the same" lägger Art Garfunkel hastigt sin hand på Paul Simons rygg och klappar om honom. Och Paul Simon, ja, han bara ler. Det är för mig bilden av en vänskap, en kärlek som består, trots konflikter, separationer och livets prövningar i största allmänhet.

En ofta spelad CD-skiva vid disktillfällen i radhusbloggarens kök.
Kommentera inlägget här: